Min skatt, den ligger nergrävd vid ett träd vid sjön!

Den ligger kvar där än!

Jag la den där en sommarkväll, i bön

tillsammans med en vän.

Förseglade och låste med snöre och med tejp.

På lappen stod ett ord

sen länge både bleknat bort och glömt

av  alla på vår jord.

Ett ord som tiden gömt.

Vid  Rösjön i  augusti : ett träd, en skatt, ett ord.

Min barndoms vackra gull

beseglades, befanns ej mer igen.

Nu återstår blott mull,

vid trädets lägsta gren.

Min skatt är min.  Den bärs i hjärtats låsta valv.

Min skatt får vingar - om jag vill!

Min skatt bär namnet framför andra namn.

Min skatt den ligger aldrig still.

Den sätter segel mot en fjärran hamn!

 Och sjön, den bär ännu, ekot utav skratt och gråt och barn

som samlades där på stranden 

i andakt, medan solen sjönk så sakta.

Som, heliga av anden,

en skatt, ett ord till låns fick vakta.

Den skatt, som utav himmelsk klang består!

Och inleds med orden Fader Vår.

/TN 2015-09-25

Vi hälsar våren med våfflor??? Jag har aldrig fått våfflor på min födelsedag. Jo, jag är faktiskt född just på Marie bebådelsedag, den riktiga, som då det året tillika inföll på en söndag! Men våfflor har jag aldrig fått på min födelsedag, vad jag vet. En gång försökte jag själv grädda några. De fastnade i järnet som jag ärvt av mormor. Ni vet, ett sådant där i gjutjärn, som man la direkt på spisplattan. Nästa gång hade jag köpt ett modernt elektriskt våffeljärn. Det osade så kopiöst att brandlarmet tjöt ända tills det blev hest och självdog. Goda var de inte heller, de där våfflorna som var brända på ytan och geggiga på insidan.

Numera bjuder jag på en bulle med ost! Slår alla våfflor i världen!

Kan kärlek bara få  vara ”tycka om”?

En innerlig tanke om?

En omtanke – utan överdrift eller passion.

Den enkla, innerliga värmen som

stavas vänskap och fascination?

Ni vet, den där bomullsnära tjänsten som får en att sova så gott!

Som får en att le vid blotta tanken!

Det möte i ögonblicket som öppnar universum

och släpper in sol i mörka rum!

Det samförstånd som räknas till livets under-

bara stunder.

Det under som står helt bart och naket.

Som inget har med fysik och materia att göra!

Som varken pengar eller status kan förstöra.

Som gläds åt litet. Litet, litet.

Kan kärlek bara få vara ”tycka om”?

En innerlig värme i mötet, en önskan om återseende?

Ett leende som säger ”kom!”

Var med! Landa här!

Var mig kär!

-Kan kärlek bara få vara ”tycka om”?

"Det strålar en stjärna förunderligt klar! " Ett fullkomligt begripligt och lätt-förklarligt naturvetenskapligt fenomen. Ändå ger den strofen uttryck för ett mysterium. I dess bildspråk ryms en hemlighet. En, på alla sätt förståelig stjärna, användes för att visa vägen, vägen till Gud! Hur underbart är inte det?

Mina kära! En förunderlig jul-tid önskar jag er! Stor kram, med stjärnstoff och änglavingar till er alla!

En droppe väger lätt i handen.

Ett sandkorn syns knappt ens i sanden.

En pust av vinden rör så lätt

vid kinden.  Och på något sätt

blir Guds och naturens lagar ett

när litet fylls till stort.

När droppar blir till strida strömmar

och sandkorn formar öken-drömmar.

Där! Där söker du med bara handen

beröringen av Helge Anden!

Vi väger lätt, vi. En och en, men

tungt  tillsammans. Gud får bära

oss, som vattenkrus och säckar

och  blåsa oss som storm i bäckar.

Så talar Salomo! Där nåden

råder, ger oss Anden råden.

Porlande och levande vatten

Skänker oss svalka och tröst i natten.

Hon sitter i templet den gamla Hanna.

Varenda dag är hon där!

Vem väntar hon på? Hur länge ska hon stanna?

Hon är inte ett dugg till besvär.

Så, de låter henne vara och en dag blir till hundra.

En månad blir flera, men man fortsätter undra.

Vem väntar hon på? Vem är det som ska komma?

Och Symeon, stackarn, är lika ålderstigen

och vankar på gården med pelargången.

Stigen han trampat väl 5 tusen gånger ska nötas igen,

tills han brister ut i sången som lovar Gud för det lovade barnet!

I en famn, buren, älskad!

Där står de så, de båda två Hanna och Symeon,

redo att gå däriftån – nu, äntligen - .

-Nu kan jag gå hem, säger han!

-Nu har jag sett Gud, säger hon!

De båda, burna, älskade. I Jesu famn.

Amen

Mitt i advent kring alla husen

samlas vi kring de tända ljusen!

Ett mellanslag i mörka rum.

Med sång som inte tiger stum,

men som i klangen av förväntan

beskriver allt som kallas längtan.

Vårt ändlöst vackra hopp om fred

som det lilla barnet kommer med,

förmeras varje steg och dag.

Det barnet, det är du och jag!

Och Gud i vacker tanke tänt

vårt ljus, mitt i advent.

Kain!    Så vrålade Gud

när det gjorda var gjort:

ett brutet bud.

Guds rop i förtvivlan,

för kärleks skull,

i Faderlig sorg

och Moder-full.

Kain! Det namn som ingen

männska vill bära,

är namnet som Gud

har bestämt åt det kära

barnet. Förtvivlan bara

och domen är hård.

Lev! – blir ditt straff.

Lev! Du som vill döda

i tiden som gränsar

till blod som kan blöda.

Gräns, över sjö och strand.

Gräns, bortom Edens land.

Kain! Guds älskade barn,

som trasslade in sig så i avgrundens garn.

Vi skyr dig.

Vi, tiger ditt namn.

Gud vrålar.

Gud, öppnar sin famn!

De småspringer uppför. Det går så lätt!

Att stegen är rest det är rätt och slätt

förbindelsen  mellan himmel och jord.

Där uppe står Gud med ett dukat bord!

Att komma dit upp frestar inte alls på

värst mycket. Och lättare än att gå

är småspringet, särskilt för ängla-fötter.

Men nerför, det gör varje vingprydd trötter!

Ja, det sliter på knäna att ta sig ner.

Och svindel får den som mot jorden ser.

Men att titta mot himlen och änglars bestyr,

då hålles balansen. Då blir ingen yr!

Ja, en stege, en trappa som når ända upp

gör vägen helt självklar och utan gupp.

Så, ta ett steg i taget från Betels fäste

Känn efter! Jag hör det överallt som ett mantra: känn efter! Känn in! Lyssna på dina känslor! Och min första höst-tanke för i år är att, kanske vi skulle låta bli att känna efter hela tiden. För, vi kanske gör det för mycket. Känner efter. 
-Jag känner inte för det och detta, alltså skippar jag det. Eller
-Jag känner för.....alltså gör jag det.
Och så blir vi en samling egotrippade, oberäkneliga quick-fix-individer som ändrar, ljuger och manipulerar. Ändrar, för att känslorna är lite "all over"! Ljuger, för att inte andra ska bli ledsna när vi ändrar. Manipulerar, när vårt ljug kolliderar med andras agendor.
Och tänk på, att om man lyssnar inåt för mycket kan det innebära att man inte har tid med att lyssna utåt och missar dem som  finns där ute. Deras känslor, deras tankar! Som är lika relevanta för dem som mina tankar är för mig!
Nej, kanske dags att börja tänka mer! Koppla på tanken i stället och utnyttja den natur-resursen lite mer. Tänka tankar till slut! Tänka goda tankar! Hålla fast vid tanken! Testa om tanken bär även om man känner annat! Ja, se tänket som en process som leder framåt! 
Så, fram för tankekraften! Jag tänker alltså är jag!

Längtan gör gott, gör ont, gör lätt

till svårt. Gör allt i världen.

Längan – gudomlig – så fel men rätt,

ändå. Vårt inre bär den.

Har man den inte i vårens tid

är man beklagansvärd. 

Längtan – gudomlig – tar äntligen vid

efter lång, kall vinterfärd.

Gudomliga längtan till liv som ges

vart år, i var skapad knopp

som brister i poesin. Men ses

som bärare av oändligt hopp.

Den längtan bär löftet om evighet,

och din och min bleka tro.

Skaparens avsikt är det ingen som vet

men det får vi ta med ro!

Alltmedan vår längtan i ur och skur

blir kyld och immig ibland,

så ljuder den både i moll och dur

gudomlig i längtans land.

Med den ”pedagogiska” julkrubban hälsar jag er alla!

Vi firar flera mirakler i Jul: 

- Att programledare i teve tillåter sig erkänna att julen ”nog” har något med kristendomen att göra!!! 

- Att skolministern tillåter oss att berätta jul-”berättelsen”  för barn på besök i kyrkan! 

- Att vi får äta pepparkakor utan att skämmas!

Ja, ibland verkar tiden vara ur led riktigt ordentligt. Då är det skönt att veta att bortom allt detta tickar ett evigt ur-verk som inte behöver dras upp, laddas om eller synkroniseras. Det verket drivs av ett litet barn som föddes i Betlehem, växte upp i Nasaret och dog i Jerusalem. Det verket är i själva verket själva underverket!

Kära vänner, bröder och systrar i den stora verkliga familjen! Ta med er tro, hopp och kärlek in i 2013 så verkar vi tillsammans för en framtid på allra bästa sätt! Framtiden i verkligheten!

Guds frid och min kram!   Terese

Det snöar på min hatt, skulle Evert Taube sagt! -Hej mina lustiga bröder!
Det är lustigt det här med brödra- och systerskap! Förut tyckte jag att Jesus verkade så hjärtlös när han menade att den stackars Maria och hans bröder som ville tränga sig fram till honom, inte var hans mor och bröder längre, utan att hans familj var de som delade tro med honom.
Nu tänker jag inte så längre. Nu slår det mig att det inte handlade om att förskjuta de biologiska släktingarna men väl att lyfta fram andra!
För, själv har jag mödrar, fäder, bröder och systrar som jag inte delar ett uns av dna med. Ändå är vi lika förbundna som om vi vore uppvuxna i samma hem! Mina bröder och systrar i Kristus, står mitt hjärta lika nära som vore vi syskon. Att dela tro är ju att stå varandra nära. Att stå så nära att hjärtat är det som ser och identifierar. Och hjärtat skiljer inte på biologisk och icke-biologisk. Hjärtat säger bara: du är min moder och min broder! Du är min fader och min syster!
Det måste ha varit så Jesus menade.

Sen, det där med snö på hatten - ja så är det visserligen, men det kan vi lämna därhän!

Jag vet hur det är att ha en god son! En som svarar på sms, en som diskar efter maten, en som lägger huvudet på sned och ler i tyst samförstånd, en som tänker goda tankar och gör goda gärningar! Den gode sonen är den som blev vuxen på ett sätt som "hedrar sin fader och moder!" Är du!

 

Förberedelse för karnevals-gudstjänst i Holmby i morgon! Glada barn, kul musik, gestaltning av både åsna och allvar. Tänk vad barn kan! Och tänk vad de sen kan när de blir vuxna! Att få inleda stilla veckan så här bullrigt, folkrikt, stimmigt och jublande är bara en bekräftelse på att påsken är så mycket av allt! Stillhet, tumult, sorg och glädje! Men störst av allt av kärleken!

Stadens puls står nästan stilla. Var är alla som ska myllra,  vimla, flanera, promenera, irra runt i affärer, befolka fik och köa vid bankomater? Var är de som ska trängas på parkeringsplatsen och gräla om vem som var först? Var är alla de som vi, som sällan är där, ska förfasa oss över och beklaga? Kanske skoja om. Åtminstone bli trötta av. Var är de? För, det var bara en grupp turister på Stortorget, två prins-Daniel-lookalikes på hamburgerian, en dagsigrupp på bian, fyra ensamma expediter i inredningsbutiken, ett ensamt fladdrande kvitto i bankomaten, massor av lediga parkeringsplatser mitt i city och filtar på uteserveringens stolar som ingen svept in sig i.
Malmö en lördag vid lunchtid. Staden har stannat.

Församlingshemmet fullt av ljud. Fullt av energi. Fullt av liv! Barn stojar och stimmar bland barnverksamhetens pyssel och knåp. De äldre med pipande hörapparater fnissar förtjusta över en kopp kaffe. Vaktmästaren bullrar in och låter höra sig. Konfirmanderna retas och tetas samtidigt som de löser världsproblem. Jag njuter och tänker att jag nog liknar en vallhund - gillar att ha alla samlade! Trivs med liv och rörelse.
Sen går de. Huset blir stilla igen. Det knäpper i kopiatorn, centralfläkten tystnar, den lilla tinnitustonen i örat är det enda som ljuder. Och jag tänker att oj, så mycket det ryms inom dessa väggar. Det stora tomrummet existerar inte. När alla andra har gått hem,
Då finns det fortfarande du och jag, Gud!

Kyrkan vid ån står ganska ensam i januari-dimman. Inne häckar Petrus och Paulus. Det liksom längtas! Längtas efter öppna dörrar och kor på bete. Längtas efter solvarma krypin och den lata kyrk-katten. Längtas.
Jag trivs med att längta. Det betyder ju att det finns något bortom, som lockar. Kyrkan vid ån lockar med sin frid och harmoni. Ån lockar med vattnet som ständigt är i rörelse. Tiden står inte still en enda sekund. Bortom finns Du, min passion och vän! Jag längtar men skyndar inte. Du, min Gud, väntar tålmodigt medan vinden viner och frosten biter. Du, min Gud väntar medan solstormen drar förbi. Du, som får de gamla murarna att andas och de vackra träsniderierna att sucka - du väntar tålmodigt på oss. Vi är på väg nerför grusgången och gläntar på kyrkporten. Välkommen hem! 

Och granen åkte ut med ett barrande som saknade motstycke! Den hade tjänat sitt syfte och lika härligt som det var att ta in den, lika härligt var det att uppleva tomrumet efter den! Att grannen just då hade lånat dammsugaren innebar att stora sopkvasten fick göra jobbet med att leta i vrårna efter inkilade och förlupna två-centimetersbarr. Så nu återfinns de mellan böckerna i bokhyllan, i jackfickan, bakom tavlorna och under kuddarna i soffan. Flickorna som klädde granen för en månad sen har rest hem och hunnit sitta på en solig strand bort i Asien. Sonen som beundrade och inspekterade har hunnit vara förkyld två gånger. Den gamla som snubblade på väg in har blivit röntgad, omplåstrad, läkt och återhämtad. Och jag, som snott runt granen i en fyraveckors långdans, har sjungit julsånger både hemma och borta med magstöd och körledarens ovärderliga goda råd i bagaget!
Ja, den välsignade julen är över och allt återgår till det vanliga. Eller kanske inte, för varje dag är ny, varje nytt år spännande. Alla nya tankar, verksamheter, mötesplatser och alla gamla dito, ligger framför och väntar på att bli verklighet. Gode Gud, låt oss hitta varandra och låt oss tillsammans göra din kristna tro synlig - på alla tänkbara sätt!