Vi komma från öster, ej väster;
tre kungar besöker som upphöjda gäster
med gåvor som anstår en prins, denne gosse!
De vise, de tre, om respekt får vi be!
Vi som klokskap besitter!
Som vet mer om himlapällen
och planeter som syns där, på kvällen;
som lämnat det trygga, det dyra, det snygga
för osäkerhet i ett främmande land.
Här, där knappt nån förstår oss, där konungens hand
är förtryckarens.
-En ond hand som slåss,
nej det är inget för oss!
Nu står vi här, inför den menlösa ungen,
så långt ifrån
slott man kan komma. Och kungen
där borta, får stå med lång näsa!
Att läsa i krönikan sen – i evangliet –
blir gåvan, den största, i evighet!
Där står det att läsa om oss
och om resan i västerled;
om
Kaspar och Melchior
och Baltasar.
Om änglar i höjden – vi såg dem och hörde dem!
Om jublet och fröjden – vi trodde och följde dem!
Allt, ledde hem, fast vi reste bort
och stjärnan som glänste,
var av en helt annan sort
än planeter och månar och stjärnfall,
kometer.
För, stjärnan vi fann
var ej hon, utan Han!
-Ett gossebarn, lindat av kärleksfull Maria
och Josef i stallet, Han är den vi ska fira!
Han är den som ska heta JESUS, Guds son!
-Nu slipper vi leta mer och alla
får veta
att tre vise män har vandrat i tro
och litat på den och låtit den gro.
Nu reser vi hem! Nu har vi fått se
att Gud finns, där
ingen tänkt sig att leta!
Att Gud inte bor där man tror!
Att Gud faktiskt kan vara liten och lätt
att älska, på det allra barnsligaste sätt!
Vi
tyr oss till det och vi gör nu det rätta,
det lätta:
Vi reser tillbaks igen mot öster – där
solen går opp
och möter vår framtid
med kärlek, med tro och med hopp!
/TN 6/1-2018
