Text

Vi komma från öster, ej väster;

tre kungar besöker som upphöjda gäster

med gåvor som anstår en prins, denne gosse!

De vise, de tre, om respekt får vi be!

Vi som klokskap besitter!

Som vet mer om himlapällen

och planeter som syns där, på kvällen;

som lämnat det trygga, det dyra, det snygga

för osäkerhet i ett främmande land.

Här, där knappt nån förstår oss, där konungens hand

är förtryckarens.

-En ond hand som slåss,

nej det är inget för oss!

Nu står vi här, inför den menlösa ungen,

så långt ifrån slott man kan komma. Och kungen

där borta,  får stå med lång näsa!

Att läsa i krönikan sen – i evangliet –

blir gåvan, den största, i evighet!

Där står det att läsa om oss

och om resan i västerled;

om Kaspar och Melchior

och Baltasar.

Om änglar i höjden – vi såg dem och hörde dem!

Om jublet och fröjden – vi trodde och följde dem!

Allt, ledde hem, fast vi reste bort

och stjärnan som glänste,

var av en helt annan sort

än planeter och månar och stjärnfall, kometer.

För, stjärnan vi fann

var ej hon, utan Han!

-Ett gossebarn, lindat av kärleksfull Maria

och Josef i stallet, Han är den vi ska fira!

Han är den som ska heta JESUS, Guds son!

-Nu slipper vi leta mer och alla får veta

att tre vise män har vandrat i tro

och litat på den och låtit den gro.

Nu reser vi hem! Nu har vi fått se

att Gud finns, där ingen tänkt sig att leta!

Att Gud inte bor där man tror!

Att Gud faktiskt kan vara liten och lätt

att älska, på det allra barnsligaste sätt!

Vi tyr oss till det och vi gör nu det rätta,

det lätta:

Vi reser tillbaks igen mot öster – där solen går opp

och möter vår framtid

med kärlek, med tro och med hopp!

/TN  6/1-2018